Carl-Johan Vallgren om Arnolt Bronnen
På kvällen den sjuttonde oktober 1930 skulle Thomas Mann läsa ur sin Josef-roman i Beethoven-salen i Berlin. Det gick ett rykte om att föreställningen skulle bli en politisk manifestation riktad mot den framväxande nationalsocialismen. Thomas Mann, tidens mest omsusade "romancier", kände sitt moraliska ansvar. I septembervalen samma år hade NSDAP gått framåt med sjumilakliv och var nu landets näst största parti, bara överträffat av socialdemokraterna. Den österrikiske korpralen Adolf Hitler blev allt mer högljudd, och gjorde ingen hemlighet om vad han hade för framtidsplaner med sina politiska meningsmotståndare. Thomas Mann insåg vad som skulle ske om partiet kom till makten. Det var dags att ta bladet från munnen.
Några dagar tidigare hade Arnolt Bronnen, en ung österrikisk dramatiker och tidigare vän till Bertolt Brecht, fått höra talas om Manns planerade läsning. Bronnen hade nyligen lämnat stadens vänsterradikala kulturkretsar och var nu på drift mot extremhögern. Han hade lierat sig med Ernst Jünger och blivit god vän med Berlins "Gau"-ledare Joseph Goebbels. På en middag hemma hos Bronnen kom man att tala om Manns framträdande. Goebbels, Bronnen och Jünger var av meningen att något måste göras. Bröderna Mann symboliserade allt dekadent och borgerligt, i värsta fall både pacifistiskt och bolsjevikiskt. Man beslöt sig för att störa föreställningen.
På kvällen den sjuttonde tog Arnolt Bronnen täten för en grupp högerradikala intellektuella (däribland Jünger) och trängde in i Beethoven-salen. Goebbels, som redan hade ett dussin stämningar på halsen och troligen var orolig för de rättsliga konsekvenserna av spektaklet, valde att stanna hemma. Istället skickade med han en rejäl förstärkning bestående av 20 SA-män, uppklädda hyrda smokingar(!) för att bättre smälta in. De var tänkta som försvarare av Bronnens "Sit-in". På ett fotografi från läsningen, stående på ett podium, framför en talarstol, blickar Thomas Mann, med behärskat lugn bort mot salens bakre delar där bråkmakarna befinner sig. Publiken - också den vänd mot orosstiftarna - verkar lika häpen som chockerad. I sin sexhundrasidiga memoarbok "Bronnen gibt zu Protokoll", skriven och utgiven i DDR på femtiotalet, berättar Bronnen om hur man orsakade rabalder genom att ropa nationalistiska slogans. Publiken skrek tillbaka. Det låg slagsmål i luften. Polis kallades till platsen och fridstörarna kördes ut. Blott 21 personer höll sig lugna, skriver Bronnen: Thomas Mann, samt de tjugo SA-männen som kände sig obekväma i sina hyrda smokingar, och dessutom var rädda att få på käften av den upprörda publiken.
Aktionen mot Thomas Mann kan tyckas nästan rörande harmlös om man betänker att den nazistiska riksdagsmannen Heynes, dagen efter, inför öppen ridå i parlamentet, lovade att låta mörda sin diskussionsmotståndare, socialdemokraten Hoegner. Men Goebbels, partiets propagandachef, hade fått blodad tand. Händelsen fick stor uppmärksamhet i Berlinpressen, Arnolt Bronnen var namnet på allas läppar. "Kulturkamp" blir nu det Goebbelska slagordet. Över en natt har man lyckats öppna en ny front i kampen om den politiska makten.
I Erwin Piscators gamla teaterlokaler vid Nollendorf-plats låg vid samma tid en biograf vid namn Mozart-salen. En troende jungian skulle möjligen ana ett stycke hederlig synkronicitet
i det faktum att nästa nazistiska "kultursabotagehappening" äger rum just här. En månad efter händelsen i Beethovensalen är det nämligen dags för premiären på den amerikanska filmversionen av Remarques "På västfronten intet nytt" - och det i Mozartsalen. Bronnens roll i det tragikomiska dramat är inte kartlagd. En grupp SA-män, utskickade av Goebbels, trängde in i biosalen och orsakade panik genom att kasta stinkbomber och släppa ut hundratals vita möss på parketten. Publiken flydde hals över huvud. Press och Polis var snart på plats. Kameror blixtrade. Reportrar klottrade i notisböcker för glatta livet. Allmänheten var både bestört och road, kanske mest road. Bronnens ryskfödda hustru, Olga Förster, tycks ha spelat något av en nyckelroll i dramat, åtminstone fotograferas hon utanför biografen, och blir dagen därpå, i pressen, utnämnd till "De vita mössens drottning". Bronnen påstår i sina memoarer att han själv vägrat att delta i sabotaget. Han erkänner visserligen att han var på plats. Men bara för att hämta hem den ständigt trolösa Olga som tillsammans med SA-männen beordrats dit av Goebbels.
Arnolt Bronnen föddes i en välbärgad medelklassfamilj i Wien strax innan sekelskiftet. Modern var tyska, fadern, Ferdinand (gymnasielärare och fanatisk skandinavofil), var trots sitt österikiskt-royalistiskt klingande namn av böhmisk-judisk börd. Den unge Arnolt döptes och uppfostrades katolskt, och faderns bakgrund kom som en fullkomlig överraskning för honom först i de sena tonåren.
Efter att ha slagits på den italienska fronten under kriget kom den unge dramatikern in spe till Berlin. Han fick anställning på Wertheims varuhus och skrev pjäser på lediga stunder. 1922 lärde han känna Brecht. Bronnen var fascinerad av den ungefär jämngamla mångbegåvningen, och i Brechts teaterestetik upptäckte han släktskap till sin egen. Snart började de nämnas de i samma andetag: som "Arnolt och Bertolt" kort och gott.
Det är Bertolt som sätter upp Arnolts senexpressionistiska genombrottspjäs "Fadersmord" på Junge Bühne. Det är Bertolt och Arnolt som vinner andra pris i en filmmanustävling (100 000 värdelösa pappersmark). Det är Arnolt och Bertolt och Alfred (Döblin) som gör en skandalartad uppläsning i Dresden tillsammans. Och Arnolt är liksom Bertolt en mångsysslare. Pjäser följs av prosa och brödjobb för filmbolag. Han skriver manus till en av tjugotalets största kalkonfilmer "tårarnas ö". Snart lockas han av tidens andra stora medium: Radion.
I slutet av tjugotalet smittas Bronnen av nationalismens virus och börjar uppvakta högerradikala intellektuella. Ernst von Salomon, inblandad i mordet på Walther Rathenau, är en av dem. Ernst Jünger är en annan. Bronnen etablerar sig snart i Jüngers krets kring förlaget "Uppmarchen" och dess sinnessjuka krigs- och blodsromantik. Kriget är det som renar. Man ska bada i blod. Och människan är i grund och botten inget annat än en hyperintelligent maskin skapad för att slåss. Hitler hade full av beundran besökt protofascisten Jünger i Leipzig några år tidigare. Bronnen är minsta lika fascinerad av den excentriske skriftställaren. Jünger, skriver han i sitt "Protokoll", utövade en lika stark dragningskraft på honom som Brecht några år tidigare. På ett nästan erotiskt laddat vis beskriver han den senige smale författaren, så behärskad i varje rörelse, med sin mässande, torra stämma, så ung och ändå så fruktansvärt gammal. Vid den tid då de lärde känna varran föredrog JŸnger att skriva soldatreglementen och manualer för vapenvård och exercis istället för att författa. Bronnen ser det som sin uppgift att pånyttföda hans intresse för skönlitteraturen.
Kring decennieskiftet skriver Bronnen romanen O.S. som snart blir en kultbok bland tyska högerextremister. Boken handlar om de antipolska aktiviteterna i Schlesien kort efter världskrigets slut; det tysknationella upproret mot den polska ockupationsarmÚn, där hjältarna är tappra frikårssoldater. Goebbels recenserade upphetsat romanen i sin tidning "Angriff": "Bronnens bok är som om den kunde varit skriven av oss alla."
Samtidigt gör sig författaren ett namn på radions kulturavdelning. Kort efter de spektakulära händelserna i Mozart- och Beethoven-salen bereder han plats för Goebbels i etern på bästa sändningtid. Han ordnar kulturpolitiska debatter, och propagerar själv för Hitler och nazismen. Goebbels får möta meningsmotståndare i diskussioner, och det är genom Bronnen som Goebbels får upp ögonen för radions enorma propagandamöjligheter. Men Bronnen värjer sig i sitt protokoll: Han är utan skuld, en liten utbytbar kugge bara, i ett gigantiskt maskineri.
Bronnen och Goebbels delade inte bara en mängd extrema politiska åsikter. Om båda gick ryktet att de skulle vara judar, de var dessutom obotliga erotomaner, och troligen - det antyds i protokollet - delade de också på Bronnens hustru. På sidostigarna till österikarrens opportuna livsväg utspelar sig ett otal tragiska kärlekshistorier. Två av hans livsledsagarinnor tog livet av sig: Erika Thiele, dotter till en stenrik berlinsk aktiehandlare, tog en överdos sömntabletter, och Olga Förster, ryskfödd skådespelerska med nazistsympatier, lade sig, troligen självmant, under en gaskran.
I slutet av tjugotalet hade Goebbels låtit öppna en "nationalsocialistisk scen" i Berlin eftersom rikshuvudstadens teatrar "behärskades av judar". Teatern var inte särskilt stor, skådepelarna var mediokra, och inte heller i publikt hänseende vann man några större lagrar. Att gå på teater lockade knappast den brutala SA-pöbeln. Män som Horst Wessel föredrog ett rejält krogslagsmål med kommunister. Till parketten sökte sig istället en judisk publik för att skratta sig halvt fördärvad åt det nazistiska teaterspektaklet. En av skådespelerskorna var Olga Förster.
Försters och Bronnens kärlekshistoria var minst sagt stormig. Äktenskapliga snedsteg var snarare regel än undantag. Olga fick ofta hysteriska anfall i samband med äventyren och Bronnen var tvungen att hämta ut henne från kliniken. Vid andra tillfällen rymde hon hemifrån, försvann med Goebbels, eller ut på resor med någon annan av sina nationalsocialistiska älskare. Genom Olga och Goebbels fick Bronnen ett allt finmaskigare kontaktnät i den högre nazihierarkin. Norges (blivande) bödel Terboven var en av vännerna. Hitlers gamle kumpan från kampåren, Putzi Hanfstaengl, en annan.
En kort tid efter Olga Försters död i början av trettiotalet misstänktes Bronnen för att ha mördat henne. Det fanns indicier. Han saknade alibi, och hans beslut att lämna henne för en annan kvinna, gav honom motiv. Men Bronnen värjer sig energiskt. Han är utan skuld. Och protokollet utvecklar sig alltmer till en melodram, där det förvisso är synd om alla, Olga, Jünger, kanske till och med Goebbels - men allra mest är det synd om Arnolt Bronnen.
1930 övertalade Bronnen sin mor att under ed, och genom diverse läkarintyg, gå i god för hans ariska härstamning. Modern föll till föga inför älsklingssonen. Över en natt blev han nu en oäkting, fadern en garanterad hundraprocentig german som tillbringat en natt eller två med hans mor under en period då äktenskapet inte var det allra bästa. Som vindarna blåste förstod Bronnen att rasfrågan snart skulle stå högst på den politiska agendan.
Så kom ödesåret, 1933. Hitler, pressad av sviktande opinionsiffror, kuppade sig fram till rikskanslerposten. Den senile Hindenburg hölls på plats genom utpressning kring en skatteaffär. När den gamle generalen dog tog korpralen från Braunau am Inn också över presidentämbetet och gjorde rent hus med oppositionen. Dagen efter branden i riksdagshuset, den dramatiska ouvertyren till diktaturen, guidade Putzi Hanfstaengl Olga Förster och Arnolt Bronnen genom den den utbrända byggnaden. När Hanfstaengl (av Hitler utnämnd till Riksdagshusföreståndare) med talande tystnad visade dem dörren till det han påstod var en hemlig gång mellan parlamentsbyggnaden och sin tjänstebostad anade Arnolt ugglor i mossen: "det här är inget verk av en ensam människa (van der Lubbe), här har flera dussin varit inblandade".
Med sina ariska intyg i bakfickan fortsatte Bronnen sin karriär som skriftställare och radioman. Kulturradion nazifieras och arifieras, i ledningen sitter den pliktfyllde Arnolt, extatisk av lycka, berusad av makt. Vid mitten av trettiotalet enrolleras han i ett hemligt projekt inom totalförsvaret. Man ska utveckla en tysk televisionkanal. Det nya mediet, menar Goebbels, har en enastående propagandapotential. Arnolt är fortfarande utan skuld. Att alla hans gamla vänner har drivits på flykt (Brecht, Becher, Döblin - till och med Jünger, i någon slags inre exil), nämns inte med ett ord. Med självinsikten hos en papegoja upprepar han gång på gång: "Om jag inte spelat med hade jag hamnat i koncentrationsläger."
I ett Tyskland där tumskruvarna allt hårdare dras åt om den judiska befolkningen kommer man inte långt med en mors hedersord och ett par österrikiska läkarintyg om sin ariska härstamning. 1936 sätts Nürnberglagarna i kraft. På radion muttras det om att Bronnen är "Mischling" av andra graden (alltså av andra gradens blandras, gubevars). Men han är fortfarande skyddad av sina vänner i nazihierarkin. För säkerhets skull låter man ändå skicka honom på en "vetenskaplig" rastest. I protokollet ondgör sig Bronnen om det förnedrande och löjliga i förfarandet (det skulle snart införas som ämne i tyska skolor). Med största allvar mäter man hans pannvinkel och undersöker näsans proportioner. Även huvud- och kroppshår underkastas en nogrann kontroll, eftersom en ny sensationell teori är i svung, om att judar skulle ha ett annat "hårtvärsnitt" än arier. Till sin lättnad är hans tvärsnitt ariskt, han frias från alla smutsiga misstankar. Nu har han riktiga, vetenskapliga, papper från en aktningsvärd tysk myndighet på att han är fullblodsarier.
Men eländet har bara börjat. Judestämpeln vill inte riktigt gå ur. Ett förhastat kritiskt ord om regimen leder till ett förhör i gestapohögkvarteret i Prins Albrechtkvarteret. På nytt kommer han loss ur knipan genom sina kontakter. Protokollet fylls allt mer av självömkan. Genom radiokollegornas elaka intrigerande får han allt sämre tjänster. Han, Bronnen, som en gång haft ett halvt dussin anställda under sig och förvandlat kulturradion till en nazistisk kamporganisation sitter nu ensam på ett rum och viker gem utan att ha någon att basa över. Livet är grymt. Snart kommer kriget och det blir ont om mat och bomber faller, tillvaron är hård, och allra mest är det synd om Arnolt. På en resa förlorar han en koffert med sina mest älskade böcker. Han ser sig tvungen att skicka barn och hustru till en osäker tillvaro på landet. Ska han förlora sitt arbete? Hur ska han då kunna försörja sig? Lyckligtvis kommer en inflytelserik vän i partiet till hans räddning. Han får en sinekur på utrikesdepartementet: "Studien zur Bekämfung des imperialismus" (Forskning för bekämpning av imperialismen). 350 mark i månaden, det räcker för att leva, men livet är svårt ändå...
Kanske inte exakt i den ordningen, men tonfallet är iallafall rätt: "Bronnen gibt zu protokoll" är en memoarbok full av den vidrigaste självömkan och desperata försök till självrättfärdigande. Runt omkring förföljs och dör miljoner, men författaren lyckas med konststycket att inte nämna nazismens offer med ett ord.
1942, mitt under brinnande krig, besöker Bronnen hemlandet Österrike för första gången på tio år. Mellan raderna i protokollet anar man för första gången de förträngda skuldkänslorna. Bronnens "far" (släktskapets vara eller icke vara blir aldrig riktigt utrett i protokollet) lever på nåder i det nazistiska Österrike. Några år tidigare hade han klassats som Mischling av första graden, men vissa utmärkande ariska drag, hade givit honom privilegiet att genomgå en test liknande den Arnolt beskriver. Testen räddade honom, det ariska arvsinflytandet, fastställde man, var så starkt att han inte kunde räknas som halvjude. Visserligen betraktas han med misstänksamhet av Gestapo, visserligen blir han utsparkad från den nazistiska Folkvälfärden (Volkswohlfahrt) där han innehaft en förtroendepost som kvartersvakt, men till familjens lycka uppgraderas han i rashänseende och riskerar inte att deporteras. Bronnen nämner inte hans nya status. Kanske blev han helt enkelt utnämnd till Hedersarier, vilket hände, fast ytterst sällan, när en jude ansågs vara nyttig för regimen. Kanske var det Bronnen själv, som med hjälp av sina kontakter, hjälpt den far han avsvurit sig all släktskap med, ur knipan?
När kriget går mot sitt slut bestämmer sig Bronnen för att slå sig ner i hemlandet. Berlin äcklar honom, upprepar han allt oftare i sitt protokoll, regimen och kriget äcklar honom. Samtidigt, får man som läsare, allt svårare att tro på honom. Man förstår att han känner sig förrådd. Varje gång han ringer Goebbels är ministern upptagen i möte. Hans gamla vänner i nazihierarkin har övergivit honom. En del av "rasskäl", andra därför att kriget tar all deras tid. Tiden har runnit ifrån honom och han åtnjuter inte längre beskydd. Bronnen låter alltmer som ett sårat, övergivet barn ju mer han spyr galla över nationalsocialismen.
På hösten 1944 står det klart för alla att det bara är en tidsfråga innan Tyskland är besegrat. Soldatleden blir allt tunnare. I Österrike skrivs barn och gamla ut till fronttjänstgöring, så också den snart femtioårige Arnolt Bronnen. På nytt faller ett par bittra ord över regimen från hans läppar, men en ondskefull angivare uppsnappar dem och Arnolt sätts i häkte. Några månader har gått sen Stauffenbergs misslyckade bomattentat mot Hitler. Stämningen är nervös i Wehrmacht. Är också skriftsställaren Bronnen en landsförrädare? Nu kan inga gamla nazistvänner hjälpa honom, den här gången klarar han sig ur knipan på bondtur.
Arnolt släpps fri och skickas till fronten, men innan ryssarna är framme råder det full anarki. En minut i tolv ansluter sig Bronnen till den österrikiska motståndsrörelsen. Och han har goda skäl. Som gammal vän till Goebbels och mångårig medarbetare på den nazistiska radion i Berlin är han politiskt komprometterad. I det tredje rikets sista skälvande sekund går han med en armÚpistol i högsta hugg genom gatorna i den lilla österrikiska staden Goisern. Medan amerikanerna knackar på stadsporten låter han arrestera ett par vettskrämda lokala nazister som håller sig gömda i sina potatiskällare. Som tack blir han utnämnd till borgmästare.
Resten av historien kan man göra kort. Borgmästarkarriären varar inte mer än i ett par månader. Bronnen är alltför belastad för att inneha en politisk post i det befriade Österrike. Han flyttar till Wien, men med blicken vänd mot norr ser han de överlevande från Weimarrepubliken återvända till Berlin: Brecht, Becher, Arnold Zweig, Anna Seghers.
I början av femtiotalet sluts cirkeln för Bronnen. På tjugotalet vänsterradikal, på trettio och förtiotalet fanatisk nazist; nu går han med i det stalinistiska SED! Det är en otroligt opportun historia. På nytt blir han alltså frälst, på nytt döps han, och får inträde till en ny trosgemenskap, och så flyttar han tillbaka till Berlin. Det är där, på femtiotalet, han skriver sitt protokoll, med facit i hand, noga med vad som är politiskt korrekt, en kappvändare in i det sista. Han försörjer sig som teaterkritiker på Berliner Zeitung. Han skyddas i viss mån av sina gamla vänner Bert Brecht och Johannes R Becher. Dessutom sägs det att Stalin var förtjust i hans tidiga expressionistiska pjäser, och lade ett ord för honom hos Ulbricht.
Det kan tyckas konstigt att Bronnen tolererades i femtiotalets DDR. Men liksom man i den tidiga kristendomen taxerade omvända syndare särskilt högt, fanns det ett liknande behov av människor som Bronnen i det unga kommunistiska Östtyskland. En syndare som levt i mörker, som sedan fått se ljuset och blivit frälst - är inte hans tro den starkaste, är inte hans omvändelse den som är mest värd? Det fanns värre medlöpare än Arnolt Bronnen under de mörka åren 33 till 45, mycket värre, det är sant, men som politisk opportunist är han ganska oslagbar i den tyska litteraturhistorien.
